Dagny Carlsson. Foto: Karl Gabor
När Dagny Carlsson var över 90 år förlorade hon sin man i tarmcancer. Hon har sedan dess varit en trogen givare till Cancerfonden. Ni som följer vår blogg har tidigare mött Dagny, som nu är 102 år, har en egen blogg och är krönikör i vår tidning Rädda Livet. I Rädda Livet nr 2, 2014 berättar hon om när cancer hette kräfta om att allt faktiskt inte var bättre förr.
”Man påstår att ju äldre man blir, desto bättre minns man det som hände för länge sedan och ju sämre kommer man ihåg det som ligger närmare i tiden. Av egen erfarenhet är jag villig att instämma. Numera dyker det upp allt fler minnesbilder från barndomen och skoltiden, som jag inte skänkt en tanke förut och jag har i dag en mycket klarare bild av saker som hände för längesedan än vad jag har av det som skedde för bara några dagar sedan.
Det är lite oroande och trasslar till det dagliga livet när man glömmer bort något viktigt. Men för egen del har jag haft stor glädje av mina minnesbilder av händelser och företeelser från förr i tiden. Det är roligt att berätta för en yngre generation hur det var förr i tiden och hur bra vi klarade oss utan nutidens tekniska hjälpmedel.
Jag har ingenting emot förändringar, så länge de är till det bättre, och jag har försökt att hänga med i utvecklingen så gott det går. Därför har jag börjat blogga på gamla dar. Det är många som tycker att det är märkvärdigt. Det tycker inte jag, men det är kanske ovanligt att äldre personer vågar sig på att försöka. Jag skriver kanske annorlunda än övriga bloggare därför att jag har ett längre perspektiv på tillvaron och kan göra jämförelser mellan förr och nu. Skillnaderna är enorma och många tror att jag fabulerar när jag till exempel berättar om min skolgång och hur obekvämt vi levde och bodde i början på 1900-talet. Det fanns varken bilar, telefoner, radio eller tv och inte ens kyl och frys i våra kök.
Läkarvården var inte på långa vägar vad den är nu och cancern var obotlig. Fick man diagnosen ”kräfta” var utgången given. En av mina fastrar fick bröstcancer och dog vid 38 års ålder och efterlämnade en förkrossad make och två minderåriga barn. Då kände man sig maktlös. Sjukhusen på den tiden var slutna inrättningar och blev man akut sjuk gick man till en praktiserande läkare, satte sig ner i väntrummet och inväntade sin tur.
Som barn vaccinerades vi bara mot smittkoppor och barnsjukdomar, som nu är helt bortvaccinerade men som då drabbade alla barn, men som regel inte krävde läkarvård. Om det var av nöden påkallat gjorde läkarna hembesök, även mitt i natten. Servicen var faktiskt bättre förr och vi brydde oss lite mer om våra medmänniskor. Det låter otroligt, men ett vanligt läkarbesök i min barndom kostade inte mer än 2 kronor. Läkarna tog sig tid med patienten och visade omtanke.
Det fanns epidemisjukhus och jag var som barn patient på ett sådant när jag hade difteri och scharlakansfeber. Men när Spanska sjukan efter första världskriget härjade som värst fanns det inga botemedel. ”Spanskan” var en ovanligt svår och dödlig form av influensa och den krävde miljoner människoliv som kunde ha sparats om det på den tiden funnits antibiotika.
När jag jämför förr och nu är jag mycket tacksam för alla framsteg som gjorts och tycker att vi alla ska glädjas över att sjukvården blivit så mycket bättre och att det i våra dagar finns effektiva mediciner och moderna sjukhus.”