För att ge patienter bästa möjliga behandlingskvalitet är det nödvändigt att behandlingarna koncentreras till de mest lämpade vårdgivarna.
Äntligen kom beskedet från Regionala cancercentrum i fredags: Från och med 2015 ska peniscanceroperationer koncentreras till två sjukhus, Skånes universitetssjukhus i Malmö och Universitetssjukhuset i Örebro. Peniscancer är en ovanlig sjukdom och drabbar runt 125 män årligen. Av dessa behöver färre än 50 avancerad kirurgi – något som ändå har genomförts vid hela 24 sjukhus.
Cancerfonden har, tillsammans med många andra, länge efterfrågat det som kallas nivåstrukturering. Enkelt uttryckt handlar det om att övning ger färdighet. En kirurg som gör många operationer av ett visst slag blir bättre än den som gör en om året. Vardagliga vårdinsatser ska ges så nära patientens hemort som möjligt, men ovanliga och komplicerade behandlingar måste vara koncentrerade till de mest lämpade vårdgivarna.
Flera cancersjukdomar kräver i dag så komplicerade behandlingar att det är nödvändigt att samla resurser och kompetens för att ge patienterna bästa möjliga behandlingskvalitet.
Regionala cancercentrum arbetar för en nivåstrukturering av cancervården inom de sex sjukvårdsregionerna, och tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har de arbetat fram en modell för att avgöra när en behandling eller cancerform bör skötas på färre platser än sex. Beslutet att koncentrera peniskirurgi är den första åtgärden på cancerområdet som nivåstruktureras på nationell nivå.
Cancerfonden hoppas att beslutet kommer att följas av fler inom relevanta områden. Men frågan är hur man ska lyckas lösa problemen som följer av att 21 självbestämmande landsting och regioner måste vara överens om vilken cancerform som ska komma i fråga och vilka sjukhus som ska utföra behandlingarna. När meningsskiljaktigheter uppstår, och revirstrider eller oro för de egna sjukhusens överlevnad sätts käppar i hjulen för ett beslut, då kommer man inte vidare.
Därför anser Cancerfonden att modellen behöver kompletteras med en tydlig nationell styrning i de fall inte alla är överens, så att inte enskilda landstings eller regioners intressen hindrar en positiv utveckling. För till syvende och sist handlar det om att ge patienter tillgång till den bästa vården.